Text: Eva Lidén
Emilija Dolenecs
Egentligen blir berättelsen om Britt Lindfors och Emilija Dolenecs yrkesliv också en skildring av utvecklingen inom svensk textilindustri de senaste decennierna.
De anställdes båda när textilindustrin i Sverige gick på högvarv. I dag är de båda timanställda på CTHs hattfabrik i Borlänge. Britt och Emilija har betalt per timme för att sy upp specialbeställningar, sådant som uniformsmössor till Försvaret, Räddningstjänsten, olika musikkårer, Stadsbuden och SJ.
Emilija Dolenecs flyttade 1966 från dåvarande Jugoslavien till Arboga. Emilija utbildade sig till sömmerska i hemlandet, där hon sydde upp klänningar. I Arboga fick hon snabbt arbete med att sy kavajer och byxor på Rapps konfektionsfabrik.
Svenska språket lärde hon sig på sin arbetsplats;
– Jag hade en polsk väninna, jag fick lära mig svenska av henne.
Rapps slogs så ihop med ett annat konfektionsföretag och blev Rappssons. Emilija arbetade i nio år på företaget, som dock lades ned strax efter att hon flyttat till Borlänge.
Emilijas sambo flyttade 1975 till Borlänge och Emilija följde med, gick till Arbetsförmedligen och fick ganska omgående arbete på Lundberg o Wester och sedan Haglöfs Ryggsäcksfabrik.
Britt Lindfors
För Britt Lindfors började yrkeslivet då hon som 16-åring fick sommarjobb på Norrlands Klänningsfabrik.
Britt trivdes så bra att hon inte valde att gå tillbaka till skolan, utan att fortsätta som tillskärare på klänningsfabriken.
Britt skrattar. Hon fick lära sig tillskäraryrket på plats, och i början kunde det bli konsekvenser.Som när hon skurit hälften av längderna till en långklänning spegelvänt och upp och ner. Hon fick redogöra inför chefen för vad som hänt. Dagen efter kallades hon in till honom igen.
Jag tänkte att nu får jag sparken.
Men Britt erbjöds istället en betald utbildning på Tillskärarakademin i Stockholm.
– Jag tackade nej, säger Britt.
På frågan om hon senare ångrat det svarar hon att hon faktiskt fick lära sig allt hon behövde på jobbet.
Britt gifte sig, flyttade med maken till Ljusdal och blev, som så många på den tiden, hemmafru.
Färden gick vidare till Stockholm, där hemmafrutillvaron då och då bröts med jobb som dagbarnvårdare eller med jobb på sjukhem.
Britt följde med sin man till Borlänge 1979 och 1981 kunde hon ta upp sitt tidigare yrke på dåvarande CTHs hattfarbrik.
Jag började som tillskärare på övervåningen.
Efter en tid blev Britt arbetsledare för 40 anställda.
För Emilija tog det längre tid innan hon kunde bli kvar på ett jobb. Det var sämre tider och på ryggsäcksfabriken blev det varsel. 1979 kom Emilija till CTH efter en mellanlandning på Lundberg o Wester, då de senare snart också tvingades säga upp personal.
Britt och Emilija minns sina 30 år på CTH med glädje, men kommer också ihåg hur det var på ackordens tid.
Ackord är alltid orättvist!
Ackorden och löpande-band-principen fanns både på Rapps och Lundberg o Wester när de anställdes. Ackorden krävde både snabbhet och skicklighet av sömmerskorna, men momenten var olika svåra. Vissa av delarna tog mer tid, exempelvis var kullarna på de olika uniformsmössorna olika stora. Där blev de ofta efter, de som fick de stora hattkullarna eller de svåra symomenten på sin lott. Effekten blev att de fick arbeta hårdare för mindre betalning.
Emilija minns hur det som missades på bandet i Arboga inte gick att reparera.
Bandet löpte ju bara vidare med de ofärdiga delarna!
Kunderna var mycket noga med att allt skulle vara perfekt, och CTH-fabriken fick ofta besök av företrädare för till exempel SJ, som synade antalet stygn och att de olika momenten var korrekt gjorda.
Stressen och orättvisorna ledde till osämja och förtvivlan. Kvinnorna grät minns de båda. Vid ett tillfälle kastade en av arbeterskorna hattstocken i golvet i ren ilska.
Efter att en konsult tagits in 1979 infördes timlön och problemen upphörde.
Alla fick lägre lön, men det var det värt, säger Britt och Emilija.
De minns de 30 åren med glädje och är stolta när de ser kungabesök och statsbesök på TV där ”deras” mössor är med.
Det där gjorde vi!
Förr hade fler yrkesgrupper uniformsmössor, som chaufförer till exempel. Vi hade också mycket beställningar och kunde sy upp till 40 000 studentmössor per år.
På våren kunde det se ut som ett stort snöfall när alla mössorna låg klara i fabriken.
I dag är den största delen av arbetet förlagt till Estland.
Vi syr mest specialsaker, som de här teknologmössorna som ska ha en lång tofs.
Det är mycket med skärmar och remmar, gradbeteckningar, stålringar, guldsnoddar, knappar, knorr bakpå mössorna och olika tyger till olika delar.
Britt visar. Hon skär till, Emilija syr.
De är båda idag över 70 år. Chefen ringer när de behövs för olika specialbeställningar.
Det är alltid lika kul!