Kategorier
Blogg

Det är materialet som ger idèerna. En berättelse om företaget Regnbågen.

Text: Eva Lidèn

Foto: Margareta Nilserud Enberg och privata bilder.

Anna Fjällbäck och Anne Carlqvist presenterade sitt företag Regnbågen inför ett 40-tal åhörare på muséet. Privat


Att passera ramarna för det kända.
Att röra sig inom nya, ännu obearbetade områden.
Det är, utan att det egentligen var avsikten från början, de två konstnärerna Anne Carlquist och Anna Fjällbäcks sätt att arbeta.
De slog sig ihop och startade textilverkstaden Regnbågen 1982.
Och materialet – ett av av våra mest omhuldade och älskade inom textilhantverket – blev garn.
Men det började inte så.
Det började med en stickmaskin och en idé om att göra barnkläder i bomullsgarn. För att göra stickningen roligare började Anne och Anna färga garnet i olika färger i samma härva, flammigt och prickigt. De sålde stickade barnmössor och tröjor men upptäckte att det var det mångfärgade och ”självmönstrande” garnet som efterfrågades.
Faktum blev att de genom att färga garn och sälja lyckades med något så ovanligt för konstnärer som att nästan leva av det de tillverkade.
Men Anna och Anne lämnade inte sitt experimenterande.
Vad kan garn användas till? Anne och Anna ställde sig väl egentligen inte den frågan.
_ Vi bara fortsatte att utifrån de garner vi färgade in utveckla olika produkter.

Klänning i häftigt mönster


Det ledde till, förutom kläder med nya och ovanliga mönster, även smycken, skulpturer, inklädda stolar men även sådant som textilinklädda stolpar och så småningom även virkade och tufftade konstverk som mattor i olika konstellationer. Det var nya och banbrytande ting, en kombination av textila och vardagliga föremål.

Belysning I Privat
Belysning II Privat


En alldeles egen historia har deras ”slaktade” dalahäst från början av 90-talet, som de skapade i frustration efter att de refuserats med sitt nytänkande vid den årliga utställningen på den stora hemslöjdsutställningen på Liljevalcks konsthall -92..
_ De ville bara ha traditionella saker – dalahästar.
I ilskan bestämde sig Anne och Anna för att slakta dalahästen och förvandla den till isbjörnsfäll.

“Den slaktade dalahästen” Privat


_ Vi arbetade snabbt, berättar de under ett föredrag på Dalarnas Museum, anordnat av Dalarnas kvinnohistoriska förening, Vuxenskolan och Dalarnas konstförening.
Det tufftade garnet klistrades på med vanligt textillim och rullades ihop för färd till utställningen. Och se – den kom med.
_ Den var så snabbt gjord, att limmet inte hunnit torka, så när vi vecklade upp den luktade den verkligen häst!
Mattan blev en succé och fabrikstillverkas fortfarande.
Garnfärgningen slutade Anne och Anna med först när de gick i pension.
_ Då hade vi tillverkat säkert 15-20 ton av det ekologiska bomullsgarn vi använde och som vi sålde via hemslöjdsföreningar och specialaffärer.
Idag säljs inte garnet längre. Kvar finns dock ett lager som Anne och Anna själva använder.
Fantasin när det gäller vad som kan tillverkas av garn verkar aldrig ta slut.
_ Det är själva hantverket, jobbet med garnerna som ger idéerna.

Konstnärerna fortsätter på Nisserska Huset var och en sin kreativa aktivitet efter Regnbågens nedläggning med textila material. Anne Carlqvist inriktar sig dessutom på arbeten i papier-maché och Anna Fjällbäck arbetar med emalj.
Kategorier
Blogg

Vänskapen mellan Kalliroi Parrén och Clara Smitt.

Ett föredrag av Ann-Margret Mellberg, Greklands sista kulturråd.

Text: Ann-Margret Mellberg

Foto: Margareta Nilserud Enberg

Ann-Margret Mellberg

O

Sommaren 1906 for Kalliroi Parrén, grekisk journalist, författare och Greklands främsta förespråkare för kvinnans rätt till utbildning och arbete, till Stockholm för att träffa sin svenska väninna Clara Smitt, läkare och kvinnoaktivist.

Kalliroi stannade i Stockholm i ungefär två veckor och upplevelserna av Sverigeresan gavs ut i december 1912 i Aten. Titeln var ”Mina resor i Sverige”

Väninnorna hade träffats för första gången i Aten under det ödesdigra kriget 1897. Ett katastrofalt krig där den grekiska armén åsamkades ett svidande nederlag då de ottomanska trupperna gick in över Greklands norra gräns.

De filhellenska känslorna i Europa under den perioden hade varit starka och före krigets utbrott skickades en appell riktad till var och en i världen som kunde bistå Grekland. Det behövdes pengar, medicinsk utrustning, läkare och sjuksköterskor. Clara Smitt berördes djupt och bestämde sig för att fara dit och hjälpa till. Efter en lång resa genom hela Europa på våren 1897 anlände hon till Aten där hon presenterade sig för kvinnoförbundet och dess sekreterare Kalliroi Parrén.

Clara skickades upp till fronten där hon erbjöd sina tjänster under Maria Kalapothakis ledning, den första grekiska kvinnliga läkaren.

Parrén skriver full av beundran om Clara: Hon tvekade inte ett ögonblick att komma till oss. Hon stannade kvar på slagfältet i Velestino trots att man hade gett order om reträtt. Hon ville inte lämna sin post förrän den siste sårade soldaten hade burits bort på bår.

För sina insatser under grek-turkiska kriget 1897 erhöll Clara Smitt Röda korsets medalj av Hennes Majestät den grekiska drottningen Olga.   

Ann-Margret Mellberg, Ylva Isaksson Sellin, Bodil Nordström Karydakis, representanter för Grekiska ambassaden, Stadsbiblioteket och Dalarnas kvinnohistoriska förening.