Onsdagen den 3 september samlades, den varma och soliga kvällen till trots, en skara åhörare i Falu stadsbiblioteks ljushall för att höra författaren Madeleine Hessérus berätta om sin senaste roman Kristallpalatset från 2024. Boken handlar om en grupp unga gravida kvinnor på ett mödrahem och utspelar sig i början av 1960-talet.
Madeleine Hessérus berättar om upprinnelsen till sin bok. Under sin uppväxt i Västerås bodde hon granne med ett flickhem inrymt i ett stort vitt hus med många fönster och omgivet av ett högt staket. Huset låg på en höjd och när hon passerade det kunde hon ofta se de unga kvinnorna röra sig fram och tillbaka på gården vilket gjorde både ett sorgligt och skrämmande intryck på henne. Hon fick också höra kommentarer om att det var ”inga bra flickor” som bodde där.
I sin bok skriver författaren om en verklighet för kvinnor som är så helt annorlunda mot dagens, men egentligen inte ligger särskilt långt tillbaka i tiden. Under sin presentation på biblioteket upplyser hon oss om att mödrahem för unga gravida och ogifta kvinnor infördes i Sverige under tidigt 1900-tal, de var som flest under 1930- och 1940-talen, medan enstaka fanns kvar så sent som på 1970-talet. De unga kvinnorna bodde där från slutet av graviditeten och som längst till att deras barn var ett år gamla. Personalen på hemmen bestod av sjuksköterskor, barnsköterskor och läkare plus annan personal för driften av hemmet. De unga kvinnorna deltog också i det dagliga arbetet. Det rådde stränga regelverk på dessa hem och det hände att kvinnor rymde därifrån. Barnen föddes på närliggande sjukhus. Barnsköterskorna skötte barnen, det ansågs inte lämpligt att mammorna skulle knyta an till barnen även om det var viktigt att de ammade sina barn. Under tiden på mödrahemmet skulle kvinnorna bestämma om de ville behålla eller lämna bort sina barn. Det skulle också planeras för det fortsatta boendet och försörjning, vilket ibland innebar återvändande till föräldrahemmet. En annan vanligt förekommande lösning på försörjningsproblemet var att ta anställning i ”finare” familjer som inneboende hembiträde utan lön och där det även gick att ha med sig sitt barn. Familjerna annonserade då efter så kallade ”obemärkta kvinnor”.
Vid denna tid var det fortfarande skambelagt att bli gravid som ogift kvinna och dessa kvinnor skulle gömmas undan. Madeleine Hessérus vill med sin bok beskriva utsattheten hos kvinnorna ända in på 1960-talet. De hade inget skydd av sociallagstiftningen, denna skyddade endast barnen. Mannen i sammanhanget försvann oftast från scenen och det var vanligt att kvinnorna inte ville uppge manens namn. Preventivmedel var inte vanliga, p-piller blev godkända först 1964 och 1970 kom en lag om fri abort. Årtalet 1962 var intressant för författaren att utgå ifrån eftersom det var en brytningstid och ungdomskulturen som skulle medföra många förändringar började växa fram.
Madeleine Hessérus framhåller att boken i mycket är en roman om vuxenblivande, om att vara vilsen i livet och försöka finna sin väg. Hon har i boken också intresserat sig för vad som händer med människor som befinner sig i en sluten miljö och deras relationer sinsemellan.
Madeleine Hessérus tidigare romaner