Kategorier
Blogg

Kvinnliga tonsättare, hur har deras liv varit

Text: Anna Swan

banner_dkh

 

Fredagen den 14 oktober gavs tillfälle att lyssna till musik och föredrag om kvinnliga musikers liv och livsvillkor på Dalarnas Museum. Detta, som en del av programmet för Feministiskt Forums i Dalarna 2016, ett samarbete där även Dalarnas Kvinnohistoriska Förening deltog.

Eva Öhrström, professor em i musikhistoria, har skrivit och forskat i kvinnors musicerande, om folkkonserter och om musiken i salongslivet under tidigt 1800-tal. Hon blev Sveriges andra kvinnliga professor i musikvetenskap.

En kammarmusikensemble ur Datasinfoniettan framförde verk av kvinnliga tonsättare. Musikupplevelsen blev total med dessa skickliga musiker!

En tonsättare, vars verk även framfördes, var Elfrida Andrée, (1841-1929), född på Gotland. Hon var även en pionjär inom kvinnorörelsen, utbildade sig till organist och blev Sveriges första kvinnliga domkyrkoorganist. Som tonsättare och dirigent var hon verksam i Göteborg, men hennes kompositioner blev uppmärksammande både inom och utom Sverige.

Bland andra svenska tonsättare från denna tid finns Helena Munktell, (1851-1919) född i Grycksbo utanför Falun, Valborg Aulin (1860- 1928) och Karin Malmlöf-Forssling, (1916 – 2005), föddes i Gävle men var sedan 1952 bosatt i Falun.

Helena Munktell kom att bli medlem i Föreningen Svenska Tonsättare, 1918. Där även Karin Malmlöf- Forssling kom att bli invald, 1970. De utgör pionjärerna bland kvinnliga tonsättare i den mansdominerade musikhistorien.

Kvinnligt musicerande har funnits tidigt, men endast för de familjära kretsarna, redan på tidigt 1500-tal blommade konst, musik och kulturlivet i Florens, Italien och därifrån spreds sig traditionerna ut över Europa.

Eva Öhrstöm betonade att då hon, 1980, startade sin forskning kring kvinnliga tonsättare, fanns inte mycket att finna i de musikhistoriska samlingarna, lyckligtvis ser det lite annorlunda ut idag.

 

 

Kategorier
Blogg

Ulrika Mars-Ahlbäckpristagare 2015-utställning “Att fara” 2016

Text och foto: Yvonne Calles

meken-ulrika-mars

TEXTILKONSTNÄREN ULRIKA MARS

BLEV DEN YNGSTA AHLBÄCKPRISTAGAREN SEDAN STARTEN 1993         

Lördagen den 8 oktober 2016 åkte några medlemmar från Kvinnohistoriska föreningen till Smedjebacken för att se utställningen: Att fara.

Ulrika Mars – Ahlbäckpristagaren 2015 hade utställning i Meken, Smedjebacken. Utställningen syftar på emigranter som kom till Sverige för att skapa sig ett nytt liv till bygden omkring Holma linnespinneri som startade verksamheten 1898 (Hälsingland) med maskiner från Belfast och duktiga spinnerskor från Böhmen. Under årens lopp invandrade kvinnor från Tyskland, Irland, Ungern och Finland för att arbeta på fabriken och leva sina liv i dess närhet. Vi far, ibland för att vi inte har ett val, ibland för att vi är de som törs.

Porträtten som hon visar av människor i det lilla samhället, men också av familj, släkt och främlingar symboliserar det Sverige som en betydande del av befolkningen valde att lämna för att få mat för dagen. I dem återspeglas också dagsaktuella händelser som lyfter frågan hur vi betraktar och bemöter de människor som idag lämnar hemländer med liknande eller större armod för att bosätta sig i Sverige.

Med hjälp av nål och tråd har Ulrika Mars tolkat fotografier och sammanlänkat dem till det kollektiva konstverk som berättar om kvinnors arbete på ett sätt som inte varit möjligt i deras egen samtid. Det är människor som kom som pionjärer för hundra år sedan och de som vågade ta beslutet att söka ett bättre liv på andra sidan ett stort hav. Mellan dessa människor och de som utgör dagens flyktingströmmar öppnar sig frågan vad som förändrat vår inställning när situationen i världen förblir densamma?

Den utställning som ledde fram till Ahlbäckpriset 2015 var ”På fabriken” som visades på Hälsinglands Museum och även på Runöskolan i Åkersberga 2015. Ulrika Mars använder textila material för att skildra kvinnors villkor, industriella motiv och industrihistoria. En berättelse byggd på porträtt från vardagslivet. Hon visualiserade samhället Sörforsas tillblivande.

Med hjälp av nya material fortsätter hon på de vägar som börjat trampas av konstnärer som Maria Adlercreutz och Siri Derkert.

kvinna-barn-1-ulrika-mars   kvinna-barn-2-ulrika-mars   flera-bilder-1-ulrika-mars   flera-bilder-2-ulrika-mars

 

Kategorier
Blogg

Berättarcafé: mat, 10 november

BERÄTTAR-CAFÉ den 10 november 2015. Tema mat.
Plats: Falu Fest och Möten, Hyttgatan 28, Falun
Till denna cafékväll kom ca 20 st deltagare.

Dalarnas Kvinnohistoriska Förening tillsammans med Studieförbundet Vuxenskolan och Falu integrationsgrupp hade inbjudit i första hand invandrarkvinnor och även andra intresserade till denna cafékväll.

Gästtalare för kvällen var Eshrat, den iranska kvinna som under många år drivit Saffran-butiken i Falun. Det märktes när kvinnor och män anlände, att de alla kände till Eshrat och varit kunder i hennes butik. Det blev ett glatt och kärt återseende mellan deltagarna och Eshrat som bor i Borlänge.

Kvällens berättarämne var iranska högtider och den iranska maten.

Eshrat berättade att Iran är ett stort land till ytan 1 648 000 km2 och med en folkmängd mer än 75 miljoner invånare. Teheran har ca 8,5 miljoner invånare. Religionen är islam med 85 % shia och 5 % sunni.

Iran har olika mat-traditioner i landets olika hörn.

Vid Kaspiska Havet är det den svarta kaviaren som dominerar. Vid Persiska Viken är det färska dadlar som odlas och exporteras. Olivolja framställs här och exporteras.

Klimatet i östra Iran är varmt och här framställs och exporteras det bästa saffranet.

Västra Iran har fint klimat. Här gör man de bästa iranska mattorna.

Centrala Iran bjuder på mycket varmt klimat med ökenlandskap. Här finns bönder som livnär sig på får, kameler och strutsfarmar. De äter dessa djurs kött.

Eshrat visar de ljuvligaste bilder över olika maträtter och matkompositioner där starka färger dominerar.

Man äter mycket kebabspett, kycklingfilé, lammfilé med ris eller bröd. Man marinerar gärna kyckling med saffran. Även mandlar och pistagenötter ingår i maträtterna. Man garnerar riset med granatäpplen. Många olika örter används, färsk eller torkad mynta, gurkmeja är vanligt i maträtterna.

Eshrat visar bild på lammfärslimpa (ser ut som vår köttfärslimpa) där man rullat in kokta ägg. Lammfärsbullar (påminner om våra köttbullar) tillagas i tomatsås med örter och bönor.

Buffémat dukas det upp till vid olika helgdagar.

Traditionella högtidsdagar:
Den 21 december.
Den längsta natten. Ljuset besegrar mörkret.
I Sverige fanns och finns en motsvarande tradition då vi här firar med Tomaskorset som sätts upp på vissa gårdar.
Denna dag firar iranierna med att äta god mat, frukt, nötter, fisk och vattenmelon.
Man läser dikter högt tillsammans av nationalskalden och många besöker/vallfärdar till dennes grav. Man reciterar Koranen vid detta tillfälle.

Sista tisdagsafton före Nyår
Nu plockar man torra buskar och eldar brasor. En brasa består av tre buskar. Alla dansar, äter god mat, pratar om goda seder. Bara goda saker får man samtala om och lämnar allt mörkt bakom sig denna afton.
Den iranska almanackan går efter solen.

Nyår ca 21 mars
Den 21 mars dukar man ett bord med all mat som börjar på bokstaven S.
En tuva vetegroddar måste finnas på bordet liksom Koranen och guldmynt . Vidare dukar man upp med levande ljus, blommor och äpplen.
Det är fest i 13 dagar men man äter i 12 dagar. Den 13:e dagen plockar man bort allt från bordet och lämnar tillbaka det till naturen. Tuvan med vetegroddar kastar man i rinnande vatten och önskar sig allt gott.

Speciell mat första dagen på det nya året är:
Stekt fisk
Man blandar örter som persilja, gräslök, koriander, saffran och ris med citron och ägg. Detta steks och serveras till fisken.
Vidare anrättar man en gryta av anka eller kyckling och ris med malda valnötter och serverar granatäpplesås till.
Det var många vackra bilder på de olika maträtterna och givetvis satt vi alla där och kände oss sugna att få smaka den iranska maten.

Eshrat lovar att om vi vill provsmaka den iranska maten så ställer hon gärna upp och tillagar detta vid ett annat tillfälle.

Text: Yvonne Calles

Foto: Margareta Nilserud Enberg