Kvinnors röster med musikantikvarie Jennie Tiderman-Österberg

Söndagen den 10 mars Dalarnas museum

Jennie Tiderman-Österberg
Foto: Margareta Nilserud Enberg

Kvinnors röster föreläsning med Jennie Tiderman-Österberg, musikantikvarie på Dalarnas museum.

Jennie har under 2,5 år studerat fäbodkulturen och vallmusiken, både historiskt och hur det ser ut idag.

Inledningsvis berättade Jennie om varför fäbodbruket blev en viktig överlevnadsstrategi för jord- och lantbruk i Dalarna under 1600-talet. Fäbodarna var en förlängning av storgårdarna i byarna och därmed oerhört viktig för en familjs ekonomi. Resurserna från jordbruket i byarna räckte helt enkelt inte för att föda både människor och djur. Därför flyttade man med djuren till högre belägna marker, vilka hade näringsrikt bete i skogarna.

Under medeltiden var det vanliga att man lät pojkar valla djuren och ta dem till bete. Dock var mjölkningen och framställandet av mjölkprodukter kvinnornas domän. När fäbodväsendet sedan introducerades blev det dock alldeles för resurskrävande att skicka en person som mjölkade och en person som skötte vallningen. Det var därför mer hållbart att mjölkning och vallning utfördes av samma person, därför blev det då kvinnorna som fick utföra båda dessa uppgifter under somrarna på fäbodvallen.

Det var också mest ekonomiskt att skicka en kvinna ur familjen, kanske en dotter eller en äldre kvinna som redan hade gått förbi barnafödande ålder. Fanns det ingen möjlighet att skicka en kvinna ur familjen var man tvungen att anställa en annan kvinna, en så kallad ”lagpiga”. Korna var en viktig resurs vars mjölk födde en hel familj. Därför var det oerhört ansvarstyngt att ha hand om kor och mjölkhushållning. Ingenting fick vara fel och Gud förbjude om man tappade bort en ko i skogarna.

Vallmusik är en form av kommunikation mellan djur och människa, eller mellan olika vallkullor. Givetvis har vi använt våra röster för att kommunicera med djur så länge vi har haft boskapsdrift, men den särpräglade musik som kommer ur fäboddriften nämns inte i nedteckningar förrän i mitten av 1500-talet, då Olaus Magnus nämner spel på horn i boskapsdriften i bergen. Johannes Columbus blir under det sena 1600-talet först med att nämna de lockrop som vi idag kallar för kulning.

Kulning är ofta något vi förknippar med långa, höga och ljudstarka rop. Men en kulning kan också vara låg och ropad med bröströst. Och även män kan kula. Ofta hade man olika lockrop beroende på vilket djur som skulle lockas. Korna lockades genom de längre, ofta utsmyckade, ropen. En musik som går i kornas tempo helt enkelt. Lockar du på getter eller får liknar ropen mer dessa djurs läten.

Idag har kulning gjort en vandring från fäbodvallarna upp på estrader och kungliga salonger. Det kulas vid nobelmiddagar, statsbesök, idrottsevenemang och invigningar. Men finns sången si skogen ännu kvar i fäbodbruket?

Fäbodbruket är kraftigt decimerat, men sommaren 2018 var det 72 fäbodvallar i Dalarna som hade fritt betande djur. Men mindre än hälften av dem har mjölkhushållning. Det finns ännu fäbodbrukare som ropar, eller kular, efter sina djur. Dock vill de inte gärna benämna det som kulning, eftersom de känner att deras rop inte kvalificerar sig för detta. Det har helt enkelt blivit så att det numer finns ett ideal hur kulning ska låta, något som tyvärr påverkar kulningens överlevnad som funktionsmusik.

Leave a Comment